Min fru förstår mig inte...

Äsch, jag har ingen fru.
Men om jag hade haft någon, så hade hon säkert inte förstått mig.
Hon heller...

I förra veckan hörde jag någon säga om mig att jag aldrig någonsin blir stressad.
VAD?
Jag ber att få upprepa mig.
VAD?
VAD?
VAD?

För guds skull - jag är en vandrande Edvard Munch-målning.
Det är bara god uppfostran som hindrar mig från att skrika rakt ut.
Uppfostran och en något för trång midjelinning på alla mina kläder.
Det krävs lite magstöd för att skrika.

Med för trånga kläder förvandlas skriket till små korta avhuggna läten.
Som kan tas för skratt.
Det är kanske det som räddar mig.
Folk tror att jag har humor.
Ja jävlar.

Dags för en promenad

Före frukosten.
Bara en kopp kaffe i magen.

För då har man lågt blodsocker och kroppen är tydligen mer benägen att bränna fett.
Det sa en snubbe på radion.
Han lät visserligen som en söndersupen hojåkare.
Men han hävdade att han var personlig tränare.

I normala fall hade jag skrattat och glömt.
Men vågen stannade på 70,1 i torsdags.
Desperate times...

Så, nu sitter jag här i mjukisbyxor.
Och försöker övertala mig själv att det är dags att gå ut och gå.
Min mage försöker desperat övertala mig till något annat.
Den tjuter och ger i från sig läten som lätt överröstar radion.
Mina kroppsdelar och jag är helt enkelt inte överens.
Huvudet funderar på en tredje migrändag i rad.
Korsryggen funderar på att flytta till Malta.
Röven tänker bara på att breda ut sig.
Knäna tiger och hoppas att jag ska glömma bort alltihop.

En timme tyckte pundarn att man skulle gå.
Nog!
Jag gissar att jag är tillbaka om 20 minuter.
Eller att jag hittas avsvimmad någonstans.
Hmm, kanske bäst att ta på sig snygga underkläder.
Det är ju nästan en garanti för hälsa.
Jag kommer garanterat svimma om jag har sunkiga trosor med mysko färg och tveksam resår.

Fast det var ett tag sedan jag tvättade.
Jag börjar hitta en väg ut ur det här...

Visst är det idag?

Brieostens dag, alltså.
Visst är den idag?
Visst?

Jag är nästan säker.

Ni vet...

... min arbetskamrat?
Med den pipiga och gälla rösten?
Ni vet, hon.
Hon stavar ganska krattigt.

Det var bara det.

Jag ser en jobbig vinter som närmar sig.
Med ljusets hastighet, ungefär.

Tjockisens matruta. Tips 1

Jag tänker förstås inte låta sådana petitesser som talanglöshet hindra mig från att uppnå mina mål.
Vill jag bli en internationell matguru, ska jag förstås bli det.
Totalt världsherravälde är också något jag jobbar på.
Men det får jag nog skjuta på till nästa vecka. Den här veckan ser körig ut.

Nå, nu till dagens tips.
Gogreens vita bönor med chili och lime ska endast köpas om allt, jag upprepar ALLT, annat i affären är slut.
Om krisen slår till och det blir matköer härifrån till Båstad, undvik ändå dessa bönor. Välj istället smakligare produkter som Whiskas, gammal rullsylta, blomjord eller wettexduk.
Det där kan vara det äckligaste som någonsin blandats ihop.
Det måste vara sjukt nyttigt.
Det kan inte vara så äckligt utan att vara nyttigt.

Smaken?
Tja, föreställ er ett surt mjöligt slem, där en liten flisa chili helt plötsligt tränger igenom och smakar starkt.
För att bota mig själv efter denna korta utflykt i veggomänniskornas värld ska jag nu äta ett kilo kött.
Eller två.

Min högra hand vet inte vad den vänstra gör

Det hoppas jag i alla fall.
I annat fall borde den ha hindrat min vänstra hand från att klia mig i ögat efter att jag hade haft den full av finhackad chili.
Jag kunde ha blivit blind.

Jag är så helt inte en top chef to be.

Solig höstlördag

Klar himmel.
Strålande sol.
Vädret är alldeles ljuvligt.
Om man gillar sådant alltså.

Jag tänker vara inne och städa.
Sån är jag.

Ibland tycker jag själv att jag förtjänar stryk.