Partyfejs

Varför är det ingen som ordnar maskerader nuförtiden?
I morgon ska jag på fest.
Självklart är det inte en maskerad.
Folk kommer att klä upp sig och vara snygga.
Sådant är svårt för mig även i normala fall.
Nu med cirka 40 sönderrivna myggbett i ansiktet är det en omöjlighet.
Jag ser ut som en nybakad pizza.

Det är uppenbarligen försent att börja sova med tumvantar.
Så vad gör jag?
Är det helt fel att dyka upp iförd en tomtemask?
Rånarluva?

Varför tar Margareta Ribbing aldrig upp viktiga frågor som den här?
Tackbrev, servettplacering och bröllopsklädsel - pah, småsaker.
Lämplig klädsel för att dölja ett akut pizzanylle, där har du ett verkligt problem.

Fan, det hade jag glömt

Jag borde listat ut att det fanns nackdelar med att köpa torp på hösten.
Och någonstans i bakhuvudet borde jag förstått att det finns en anledning att jag alltid har bott inne i stan.

Jag är en jävla insektsbuffé.

Allt försöker äta mig.
Jag är övertygad om att till och med fjärilarna överger sin vanliga vegandiet så fort jag sticker ut en icke blyklädd kroppsdel utanför dörren.
Jag är uppenbarligen skitläcker!
På det tristaste av sätt.

Vad gör man?
Slutar äta socker?
Slutar äta kött?
Slutar äta?
Jag är fan desperat!

Att vara felklädd är mitt öde

Men va fan?!
Hur jävla svårt kan det vara att klä sig rätt?
I går tog jag jeans och jacka, vilket naturligtvis ledde till att molnen sprack upp och eftermiddagen blev stekhet.
I dag valde jag kjol, tröja och paraply.
Och vad händer?
Det blir kallt och regnar.

Jamen vad gnäller jag då om? Jag hade ju paraply för en gångs skull.
Visserligen var jag förstås alldeles för tunnklädd, men jag slapp ju bli blöt i alla fall.
HA! Nog!
Självklart gick mitt paraply sönder i samma ögonblick som jag försökte öppna det.
Of jävla course.
Och självklart var det ett golfparaply som naturligtvis inte gick att få ned i en papperskorg så där fick jag gå i regnet med hopfällt paraply eftersom jag trots allt är för väluppfostrad för att slänga det på gatan.

Jag vill gärna föreställa mig att jag såg ut som om jag verkligen njöt av känslan av friskt regn i ansiktet, men jag tror inte att jag lurade någon.
Troligtvis såg jag ut som en idiot som inte klarar av att fälla upp ett paraply.
Stiligt.

Vad tror ni?

Den här lilla egenskapen jag har; att jag redan nu går och gruvar mig för hur jag ska stå ut med att jobba ett helt år efter semestern...
Är det ett dåligt tecken, tror ni?

Känn inte att ärlighet är ett krav!
En bra lögn slår sanningen vilken dag som helst.

Dålig tajming

Jag är sååå redo för semester nu.
Nu är ju den helt perfekta tiden att ta ledigt.
Det är varmt, blommorna är som allra vackrast och vattnet börjar närma sig badtemperatur.
Arbetslusten är som bortblåst (som om jag någonsin haft någon) och uppdragen börjar sina inför ledigheterna.

Vad fan tänkte jag på när jag bokade semester i juli?
Det är ju en hel jävla evighet tills dess.
Eller två.
Om jag inte hade varit så apatisk skulle jag ge mig själv stryk med en hoprullad Aftonbladet-bilaga.

Win some, lose some

Syrenerna blommade.
Kaprifolen blommade.
Något oidentifierbart blålila blomster blommade.
Enligt andra så doftade det ljuvligt.

Well, if you say so.
Jag har ingen aning.
Mitt luktsinne försvann med förkylningen.
Lite trist kanske.

Men å andra sidan var det tydligen någon i trakten som ägnade helgen åt att gödsla också.
Jag betraktar det som oavgjort!

Nu tar jag min snuva och går

Eller, just går gör jag förstås inte.
Jag och 200 pappersnäsdukar tänker ta bilen till torpet.
Min teori är att torpet + snorig röd näsa är minst lika bra som stan + snorig röd näsa.
Där finns det i alla fall inte lika många tv-kanaler att reta sig på.

Åter på tisdag!
Tjeaa tills dess.