Min träningskompis har kryat på sig.
Det hälsade jag förstås att hen skulle göra sista gången vi mejlade, men det var ju inte sååå himla bråttom med den saken. Det kunde ju gott ha fått vänta till nästa vecka.
Men nu är hen frisk.
Så nu ska det tydligen springas.
Och jag kan inte komma på en enda rimlig ursäkt.
Att alla mina träningskläder är så fula att de kan få älgar att börja skena känns inte som ett vettigt argument när det är så här mörkt. Och böldpest har jag nog redan använt som undanflykt en gång...
Men, vem vet, det är kanske idag det äntligen blir kul.
Dagen då jag till slut upptäcker att endorfiner inte är bluff.
Oddsen på det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åh. Jag vill också hitta den känslan. Måste jag börja springa igen?
Jag är inte säker på om springande över huvud taget kan leda fram till den känslan. Den har inte dykt upp för mig i alla fall. Jag tycker mest att det är plågsamt.
Skicka en kommentar