Att försöka kränga av sig svettiga träningskläder och få på sig en baddräkt var jobbigare än springandet. Och då var springandet en mardröm. Mardröm, säger jag.
Jag var nära att vrida armarna ur led.
Vattnet var dessutom kallt, brunt och lämnade en oljig hinna på kroppen.
Vad denna bestod av har jag försökt att inte tänka på.
Tiddelipom alltså.
Den kassa tiden vi fick och hur löjligt korta sträckor jag orkade springa, försöker jag också förtränga.
Tiddelipom all over.
Idag är en ny dag.
