Jag vill bli lite lagom skrämd, men det händer nästan aldrig. Skräck, spöken, varulvar, galna mördare - så länge de befinner sig mellan ett par bokpärmar lyckas de sällan framkalla minsta lilla rysning.
Lite irriterande för någon som alltid gillat spökhistorier och skräck, men samtidigt praktiskt när samma någon tillbringar helgerna i ett torp i skogen.
Men så finns det ju undantag. Som den här boken.
Uppenbarligen är det något med igenspikade garderober, odöda barn och vinterlandskap som sätter mina läsnerver i gungning. Jag tyckte faktiskt att den var lite läskig.
Och helt plötsligt var det värst vad mycket mystiska ljud det finns i min stuga. Och vad otroligt mörkt det var när man skulle ut och hämta ved. Och vad högt det prasslade i skogen...
Då! När jag för en gångs skull lyckats skrämma upp mig själv lite med en bok. Då tycker någon del av mig uppenbarligen att det är jättekul att göra lite festliga handavtryck i växthuset och sedan glömma bort det, så att jag nästan ger mig själv hjärtslag när jag får syn på det i skymningen.
Ibland undrar jag om jag verkligen är ett lämpligt sällskap för mig själv.
