Med utsökt känsla för tajming

Precis när jag var som allra längst bort från kontoret på min lunchpromenad började det förstås ösregna. Så klart! När annars?
Paraplyet befann sig däremot precis där jag lämnat det. I paraplystället på jobbet.

Nu har jag, enbart med hjälp av min kroppsvärme, lyckats torka alla mina kläder. Se där - äntligen får man lite användning för sina vallningar. Så nu gissar jag att det alldeles strax tänker börja spöregna igen eftersom det snart är dags att sätta sig på cykeln.

Det finns visst dåligt väder!
Och det blir ännu värre när man inte har några regnbyxor.

Hur är det möjligt

...att det alltid är motvind när jag cyklar?
Oavsett vilket håll jag är på väg åt.
Oavsett när jag ger mig iväg.

Faktiskt ser jag inte detta som en sammansvärjning mot just mig. Jag är inte säker på att de som cyklar i motsatt riktning har någon medvind heller. Göteborg är en stad där det kan blåsa åt fyra håll samtidigt. Och oftast gör precis just det.

Antingen eller

Magnolian blommar så vackert att jag var tvungen att stanna och ta en bild på dem.

Eller så var det bara en ursäkt. Det kan ha varit så att det var väldigt mycket motvind och att jag höll på att svimma av ansträngning.

Så kan det ha varit.

Fältet är öppet för teorier.

Det här med cyklandet

I morse kändes det faktiskt inte så otroligt plågsamt att sätta sig på cykeln och trampa iväg. Låren hade liksom repat sig lite. Stjärtarna vant sig något.
I tankarna klappade jag mig lite belåtet på axeln och tänkte "kolla, du börjar redan bli en sådan där som gillar att cykla."

Sedan svängde jag in på en annan gata.
Och möttes av motvinden från helvetet.
Som i Göteborg kan komma från tre håll samtidigt.
Det är fan inte normalt att man ska behöva trampa som en galning i nedförslut.

Ögonen rann.
Nästan rann.
Svetten rann.

Nä, det kommer inte att bli några foton idag heller.