Inte mina stoltaste ögonblick

Jag är inte det minsta hypokondrisk. Det har jag i alla fall gått omkring och trott i en väldig massa år. 

Men nu börjar jag undra. 

En biverkning som man ska vara uppmärksam på när man får vissa typer av cellgift är om det pirrar i händer och fötter. Då måste medicineringen ändras annars riskerar man att få permanenta nervskador. 

Så det kanske inte helt konstigt att jag fick lite halvpanik när fingertopparna börjar svida som om jag bränt dem. Eller att jag blev orolig när jag tittar ner på mina händer och upptäcker att mina nagelband plötsligt är mörkblå. 

Vad som är lite konstigare är att jag båda gångerna uppenbarligen lyckades glömma vad jag gjort alldeles innan. Som att rensa chilifrukter. Eller att jag rengjort tonerspillpatronen på jobbets färgskrivare. 

Nåja, jag hann hejda mig själv innan jag ringde sjukvårdsupplysningen i alla fall. 

Alltid något. 

Återuppstånden från de halvdöda

Jag är frisk!
Halleluja.

Det har varit så synd om mig att det inte är riktigt klokt.
Eller, kanske inte så himla synd egentligen.
Det finns ju onekligen en hel massa människor som det är syndare om. Så klart. Jag är bara väldigt, vääldigt dålig på att vara sjuk.
Jag är liksom inte van vid det.
Om vi bortser från att jag ofta inbillar mig att jag håller på att bli sjuk, att jag då och då får lite snuva och att jag får migrän med skrämmande regelbundenhet, så är jag faktiskt den friskaste människa jag känner.
Jag har, på allvar, bara varit sjukskriven en gång sedan mitten av 90-talet.
Jag gillar verkligen inte sådant.

Så, jag kan eventuellt ha legat i sängen under mitt täcke och varit övertygad om att detta var slutet.
Funderat över mitt testamente och hur det egentligen ser ut i mina lådor.
Eventuellt.
Men det glömmer vi nu.
För nu mår jag så jävla bra att det nästan är skrämmande.
Som en nötskrika.

En nötskrika som å det snaraste ska rensa lite i sina lådor.