Helt onödig uppfinning

Detta är en donutsemla.
Den smakade aningen mer än vispad luft. Men inte mycket mer.
Det enda positiva jag kan säga är att den i alla fall inte smakade mandelmassa, eftersom jag inte gillar sådant. Fast jag gissar att det skulle räknas som ett minus av folk som faktiskt uppskattar semlor.

Betyg: en tsk florsocker, av fem.

Fast, jag kan förstås ha helt fel. Jag är inte hundra på att mina smaklökar har repat sig efter cellgifterna. Allt smakar visserligen inte robotröv längre, men det smakar ju inte direkt gott heller.

Men håret, vad sysslar du med?

Idag hittade jag det första helt oönskade hårstråt på en för hårstrån icke avsedd plats. Jaha, men tack för det, då.

På huvudet däremot...

Alltså, det ser ut som om jag håller på att bli skallig. Vilket ju är lite ironiskt med tanke på att det ju faktiskt är tvärtom.

Snart kommer jag att se ut som Göran Greider.
Inte för att det är något fel på honom. Men det känns inte riktigt som min look.

Strålande

Hittills har jag i den här processen varit radioaktiv och giftig. Nu är det dags att bli strålande!
Idag fick jag min första strålbehandling av femton och jag måste säga att jag är som gjord för detta moment.

Allt som krävs är att man ligger stilla och stirrar rätt ut i luften.
Min paradgren, ju!

Jag känner att jag kommer äga detta!

Plötsligt händer det

Imorgon får jag pengar från Försäkringskassan.

Med tanke på att jag varit sjukskriven sedan i augusti kan man tycka att det är på tiden.

I helgen var det flera tv-inslag på nyheterna om den speciella sorts sjukskrivning jag har fått. Det är ett försök som tydligen slagit väldigt väl ut. Människor kommer tillbaka till jobbet mycket snabbare än med vanlig sjukskrivning.

Ser man på. Tja, det kan ju bero på att de inte får någon ersättning. Sådant kan få vem som helst att släpa sig till jobbet.

Fast det är kanske bara jag som hade otur. När jag väl fick en handläggare som faktiskt jobbade med det här försöksprojektet gick det väldigt snabbt. Synd bara att det tog över tre månader innan jag fick det.

Nåja, nu är det löst. Och läge för lite sittdans i kontorsstolen.

Disco!

Lite orolig, ändå

Mitt hår börjar växa ut igen.
Det har blivit vitt. Och det kan jag väl leva med.
Vad som däremot är lite jobbigt är att det växer rätt bra på sidorna och på bakhuvudet, men på hjässan är det sjukt glest.

Om det här inte rättar till sig så kommer jag att få skaffa samma frisyr som Donald Trump.
Jag tror inte att det kommer att klä mig något vidare.

Jaha, nähä, på det viset

Nu har de ringt från sjukhuset igen.
Och ändrat min tid en gång till.
Så nu ska jag dit på måndag istället.

Det är tydligen inte bara jag som inte har full koll på min kalender.

Men nu har jag i alla fall fått en handläggare på försäkringskassan som faktiskt jobbar just med den typen av sjukskrivning som jag har. Vilket ju känns på tiden eftersom jag kontaktade dem i augusti första gången.

Det betyder visserligen att jag måste rapportera in alla uppgifter igen. Men vem vet, kanske får jag lite ersättning till slut?
Gärna i år... tack.

Ooooups

Nu ringde de från sjukhuset och ville ändra min tid i morgon.

Och det var ju bra... eftersom jag trodde att jag skulle dit nästa vecka.

Så i morgon ska jag tydligen få ligga i en sådan där magnetröntgentub, tror jag. Det har jag aldrig gjort förut. Hoppas att det är festligt.

Hej Försäkringskassan!

Nästa gång ni hittar på ett nytt sätt att vara sjukskriven på skulle det vara väldigt bra om ni också:
- nämner det på er hemsida
- utbildar åtminstone något mer en en handfull personer
- har interninformation så att er personal inte behöver googla och hitta samma artiklar som jag kan hitta själv på nätet
- skapar en jävla blankett som faktiskt går att fylla i, så att man slipper få anvisningen "nej, det går inte att fylla i den sortens sjukfrånvaro som du har. Men gör så gott du kan, så kontaktar vi dig och rättar efteråt"

Med vänlig hälsning
*har på 3,5 månad fortfarande inte lyckats meddela Försäkringskassan vilka dagar jag varit sjuk.

En fråga

Hur långt hår behöver man ha för att kunna skaffa någon form av frisyr, tro?

Jag börjar bli lite luddig på huvudet.
Än så länge är håret glest, ljusgrått och står rakt upp.
(Försökte ta en bild på övre delen av min skalle. Men jag besparar er den. Tänk: pungkula i motljus. Ingen vill se det!)

Men jag tänker ändå att det är dags att börja planera för framtiden. Kan det räcka med två centimeter, eller behöver jag mer? Tre? Fyra?

Nu tänker jag i alla fall trimma av det en sista gång så att det som växer ut kan bli någorlunda jämt.
Om jag fortfarande kommer att vara leopardprickig återstår att se.
Men jag gissar: ja.

Fäääääärdig

Så där ja!
Nu är jag klar med den här delen av behandlingen. Igår sa jag hejdå till den här lille grejen som har suttit i min arm sedan början av juli.

Den har inte känts det minsta lilla och jag har kunnat använda armen precis som vanligt. Om vi bortser från en av de saker jag gillar allra bäst då: att sänka ned den och resten av kroppen i ett badkar med varmt vatten.
Men nu har de dragit ut de 34 centimeter slang som jag har haft inne i en ven och så fort såret (som är ungefär lika stort som ett knappnålshuvud) har läkt, tänker jag tillbringa en hel kväll i badkaret. Den som tror att jag kommer att svara i telefon i övermorgon kommer att ha FEL!

Nu behöver jag inte heller komma ihåg att ta den här lilla högen tabletter vid rätt tid före behandlingen.

Det enda jag kommer att sakna med medicineringen är tisdagarna. För då är jag pigg som en jordekorre av kortisonet, samtidigt som jag knappt har en rynka och ser lite lätt solbränd ut. Ok, jag vet att det bara är en biverkning - men hey, en dag utan rynkor... Hur kan man inte gilla det?

Att få cellgift var ju lite intressant i början. Men, de senaste månaderna har det bara känts tidsödande och tråkigt. Visst, man kan läsa böcker, lyssna på poddar och småprata om man har fått en rumskamrat som är lagd åt det hållet. Men man vill ju bara att det ska bli klart så att man kan gå därifrån och göra något roligare. Så det är helt utan saknad jag vinkar adjö till droppåsar nu.

Nu har jag en månad ledig från sjukvården. Yippie för detta.

Jag är fullständigt medveten om att jag är väldigt lyckligt lottad och att många mår fruktansvärt dåligt av sin behandling. Men man kan må som jag också... Med droppande näsa och defekta smaklökar som största problem.

Det ska vi fira!

I dag får jag min allra sista cellgiftsbehandling.

Egentligen borde det firas med tårta. Men just nu smakar allt jag äter hårdkokt ägg. Vilket i och för sig inte är det värsta som finns, men det är ändå en smak som fungerar rätt dåligt i kombination med hallon och jordgubbar.

Fast smörgåstårta kanske...?
Eller inte. Skaldjur smakar järnfilsspån.

Jag är inte helt säker på hur lång tid det kommer att ta för smaksinnet att repa sig. Men jag ser fram emot det.

With great makeup comes...

... tyvärr inte en great förmåga att hantera den.

Jag var på sminkkurs på sjukhuset för ett par veckor sedan. Inte för att jag var så våldsamt intresserad av att lära mig hur man sminkar sig. Jag har liksom gett upp drömmarna om att det finns någon magisk metod som ger mitt runda ansikte någon form av kindben. Men, man skulle få en hel necessär full med smink.

Och att man fick!

Jäklar vad mycket saker. Min gamla skräpiga sminkväska som mest innehöll trasiga svampar och uttorkade produkter från Apoteket och H&M, rodnade och makade in bakom toaletten för att gömma sig. Nu skulle det sminkas minsann. Efter alla konstens regler.

Om jag bara hade kommit ihåg dem...

Jag är inte så värst skärpt på morgonen. Hittills har jag blandat ihop ögoncreme och concealer, försökt sminka av mig med dagcreme och varit nära att använda en läppenna som kajal.

Och i morse fick jag plötsligt björnbuse-ögonbryn eftersom jag råkat ta eyeliner istället för ögonbrynspennan när jag skulle rita ett par ögonbryn på den ungefärliga plats jag brukar ha sådana.

Eyeliner sitter fantastiskt bra.
Det var väl synd.

Gungor och hårkaruseller

Det här med att inte ha något hår har både för- och nackdelar. Mina kostnader för schampo, balsam och inpackningar har sjunkit till noll. Fast det är ju lite kallt, förstås.

Annat festligt är att man får en chans att testa en helt brasiliansk intimfrisyr utan att varken betala eller utsätta känsliga kroppsdelar för varmt vax.

Raka benen behöver man inte heller göra. Det behöver man förstås aldrig om man inte vill, men nu är det helt onödigt.

Att inte ha några hårstrån i näsan verkade ju till att börja med bara vara positivt. Så klart. Det gör ju sviiinont att rycka sådana med pincett eftersom de tydligen har rötter som är direkt förbundna med tårkanalerna.
Sedan är de ju inte direkt snygga heller.
Men tydligen gör de någon form av nytta.
Utan näshår blir slemhinnorna irriterade vilket betyder att näsan rinner hela tiden. På ett lagom festligt sätt.

Så de pengar jag sparar in på balsam verkar jag nu vara tvungen att lägga på pappersnäsdukar.
Nu hoppas jag att håret i näsan kommer tillbaka innan jag måste börja tvätta håret igen. Annars kommer det här att bli dyrt.

Bra grej, ändå

Jag har fan inte haft en dålig hårdag sedan i juli.

Och min pincett ligger helt oanvänd i badrumsskåpet eftersom det inte dykt upp ett enda oönskat hårstrå någonstans.

Hur många kan skryta med det?

Inte mina stoltaste ögonblick

Jag är inte det minsta hypokondrisk. Det har jag i alla fall gått omkring och trott i en väldig massa år. 

Men nu börjar jag undra. 

En biverkning som man ska vara uppmärksam på när man får vissa typer av cellgift är om det pirrar i händer och fötter. Då måste medicineringen ändras annars riskerar man att få permanenta nervskador. 

Så det kanske inte helt konstigt att jag fick lite halvpanik när fingertopparna börjar svida som om jag bränt dem. Eller att jag blev orolig när jag tittar ner på mina händer och upptäcker att mina nagelband plötsligt är mörkblå. 

Vad som är lite konstigare är att jag båda gångerna uppenbarligen lyckades glömma vad jag gjort alldeles innan. Som att rensa chilifrukter. Eller att jag rengjort tonerspillpatronen på jobbets färgskrivare. 

Nåja, jag hann hejda mig själv innan jag ringde sjukvårdsupplysningen i alla fall. 

Alltid något. 

Nytt rekord

Jag kom hem från bokmässan med bara två böcker. 

Nu skulle jag ju gärna vilja påstå att detta är ett bevis på att jag har karaktär. Men det skulle tyvärr inte vara med sanningen överensstämmande. 

Istället gick jag hela tiden vilse, glömde monternummer, kunde inte komma ihåg vilka förlag olika författare låg på och kunde inte för mitt liv fokusera på något annat än att inte vandra rätt in i folk. 

Bokmässan är utmattande i vanliga fall. På cellgift var den helt enkelt lite för mycket. 

Jag hittade aldrig boken jag verkligen ville köpa. Men Alex Marwood var hur bra som helst och en odlingsbok är ju aldrig fel. Nästa år... då minsann. 

Nagelbitande spänning

Nu är jag klar med den första omgången cellgift, så igår var det dags att träffa läkaren för att få information om den behandling jag ska få de kommande två månaderna.

Det var... spännande, kan vi väl säga.

Tydligen ska man inte alls må illa av det cellgift jag ska få i fortsättningen.
Däremot kan man få fula tånaglar.
(Ok, man kan få en del andra trista biverkningar också, men dem kan vi strunta i nu.)

Men ändå. Fula tånaglar?
Jag försöker föreställa mig hur mina tånaglar skulle kunna bli fulare än vad de är idag - men min fantasi räcker inte till. Flera av dem ser över huvud taget inte ut som naglar längre efter att jag för några år sedan gjorde misstaget att jogga en mil i lite för trånga skor.

Så, fulare alltså? Då antar jag att de kommer att ramla av och ersättas av små babianarslen i miniatyrformat, eller kanske något som liknar de grönluddiga matrester av oklart ursprung som jag ibland hittar långt inne i kylskåpet, bakom burken med röd currypasta?

Jag är faktiskt ganska nöjd med att sandalsäsongen är över.

Dags att uppdatera höstgarderoben

Var i hela fridens namn hittar man en snygg keps?
Eftersom jag inte trivs i min peruk (känns ungefär som att gå omkring i en pälsmössa som sticks lite) har folk i min omgivning helt enkelt fått vänja sig vid att jag är skallig. De bryr sig naturligtvis inte det minsta eftersom de precis som alla andra mest går omkring och funderar på hur de själva uppfattas. Som man ju gör.

Men.
Det är fan kallt att vara utomhus utan ett hår på huvudet.
Alltså behöver jag någon form av huvudbonad.

Detta känns extra bittert för en människa som hela sitt liv hatat att ha något, what so ever, på huvudet. Från den blåa stickade mössa med renar och stor tofs som jag knölade ned i skolväskan i samma ögonblick som min mamma inte längre kunde se mig från fönstret till studentmössan där jag inte ville ha några autografer eftersom jag visste att jag skulle slänga den - mössor och hattar är inte min grej!

Men, nu måste jag alltså ha det. Och det enda som jag står ut med att ha på huvudet är keps. Problemet är att jag bara har tre stycken.
En blå som börjar bli direkt stötande sliten.
En reklamkeps från Statoil. (Oklart varför)
En brun reklamkeps från typ Bennys Bil i random småstad (fullständigt oförklarligt varför den fanns i en byrålåda. Jag har aldrig varit i staden och jag känner inte en enda Benny.)

Så, var hittar man en snygg keps?
Någon som vet?
Säg inte Biltema!

Naturligtvis skulle hela min garderob behöva uppdateras. Den ser ut som om 90-talet fortfarande var alive and kicking. Men det viktigaste först.

Jag gillar fan inte ironi

När man hela sitt liv hävdat att man inte gillar leopardmönstrat är det ju lagom roligt att trimma av sig håret och upptäcka att man ser ut så här.

Det var något av en överraskning, kan vi väl säga.
Jag har uppenbarligen inte sett min naturliga hårfärg på 25 år.

Himla trist biverkning

När jag nu ändå är i gång och gnäller...

Allt jag äter smakar ROBOTRÖV!

Eller, tja, metall.

Jag hoppas att den här biverkningen kommer att gå över snabbt. För hur äckligt allt än smakar måste jag ändå äta något åtminstone varannan timme annars mår jag illa.

Jag tycker faktiskt lite synd om mig precis nu.