Jag tänker, alltså svettas jag

Värst vad varmt det har blivit.
Inte så att jag klagar, närå. Men ändå. Himla varmt är det.
Så där så att man inte orkar göra så värst mycket mer än att tänka.
Det går inte så bra.

Idag har jag tänkt på satelliter.
Google Earths nya ska tydligen vara riktiga värstingar.
Perfekt skärpa på 30 centimeter stora föremål.

Min rumpa syns från rymden!
Fan, om några år kommer mina celluliter att synas från rymden.
Och där tror man att man inte syns när man sitter och kissar bakom en gran.

Sådant tänker jag på.
Tänkande är nog inte min starkaste gren.
Jag bör nog ägna mig åt något annat innan jag blir fullständigt paranoid och skaffar foliehatt. (Folie finns, så jag är beredd om behov uppstår,)

Frågan är vad man ska göra?
Dagens springande är redan avklarat. (Märkte ni hur snyggt jag liksom fick in det så här i förbigående så att det inte skulle verka så skrytsamt?) Disken är diskad. (Vilket jag hoppas att de som bevakar mig via satellit har uppmärksammat och gett mig pluspoäng för,) Trädgårdslandet är rensat från ogräs och alla pecanwienerbröd är uppätna.(Jag hoppas att de är för små för att tydligt synas via satellit. Kanske kan de förväxlas med nyttiga barkbrödssmörgåsar utan pålägg?)

Jag får nog tänka lite på saken.

3 x trädgård

Sedd ur vissa vinklar är min trädgård ganska trevlig.

Hallonen börjar mogna.

Saker jag planterat (men självklart glömt namnet på, eftersom jag varje gång tänker att "nu ska jag skriva upp vad det var jag köpte" men sedan kommer det något emellan, kanske bacon, och så tror jag att jag ska komma ihåg att göra det sedan, men sedan tycks ju aldrig inträffa.) blommar.

Och sedan har vi sådana här...

Som ser livsfarliga ut oavsett vilken vinkel man försöker fotografera dem ur.
Det är squash.
Det ser ut som om jag kommer att behöva en väldig massa recept på squash framöver. Jag har ett.
Nu är frågan, hur mycket squashshoppa kan en människa rimligtvis äta? Och hur fort?
Något säger mig att squash har betydligt kortare hållbarhet än sardeller.
Nåja, skörden hinner fortfarande misslyckas. Det kanske kommer en älg och äter upp dem. Eller en frostknäpp. Eller en tornado. Eller något. Visst?

Inte en endorfin i sikte

Solen skiner, humlan surrar och om det fanns några lärkor här skulle de säkert i skyn slå sin drill.
Fast det skulle de antagligen göra i onödan, eftersom nötskrikorna överröstar det mesta, även sommarpratarna om jag inte skruvar upp ljudet på radion så det skräller över bygden.

Skogen är full av knott, älglusflugorna har vaknat till liv och börjat bitas, bromsar och jordgetingar susar runt huvudet som små högljudda reaplan och fästingarna krälar omkring i jakt på oskyddad hud.
Och spindlarna... hur kunde jag glomma spindlarna?
Där jag sitter nu ser jag tre stycken.
Min förhoppning är att den största ska äta upp de två mindre så att jag bara behöver slå ihjäl/slänga ut en. Det vore praktiskt och arbetsbesparande.

Det fullständigt kryllar här.
Av allt, utom endorfiner.
Jag börjar tro att de är utrotade.
Chansen att jag ska träffa på några när jag är ute och springer verkar lika stor som att jag ska skrämma upp en mammut som ligger och idisslar. 

Jag är fan inte gjord för det här!

Matblogga sig lite, kanske

Igår plockade jag upp de första rödbetorna ur landet.

Stiliga va? Visst?
Kände mig sjukt mallig och begåvad med gröna fingrar när jag drog upp dem.
Närapå redo för ett liv på landet med självhushåll.
Men sedan kom jag ihåg att majsen, ärtorna, dillen, krusbären, bönorna gurkan och hälften av potatisen misslyckats totalt och dött/frusit sönder/blivit uppätna av larver/förtvinat/torkat/blivit kidnappade av ufon, så jag sansade mig.
Jag skulle svälta ihjäl väldigt, väldigt snart.
Eller få skörbjugg, vilket verkar trist och oklädsamt.

Men rödbetor hade jag i alla fall.
Och på tv hade de minsann tävlat i att laga rödbetor för några dagar sedan.
(Ja, jag veeeet. Men vad ska man göra när det regnar hela dagen?)
Vann gjorde kocken som lagade rödbetor med ägg och sardeller.
Och kan man tänka sig.
Ägg och sardeller fanns i skafferiet.
Just sardellerna har stått där i en evighet eftersom jag hittills aldrig kommit på vad jag ska ha dem till.
Misstänker att jag köpt dem bara för att jag tyckte att det såg tjusigt ut.
Men nu alltså, ett recept som faktiskt krävde sardeller.
Yey!

Kolla så nyttigt det ser ut!
Visst vill man att det ska vara en smaksensation?
Typ, det bästa man ätit sedan nobelmiddagen.
Om man nu hade blivit bjuden på någon sådan alltså.

Det smakade som pytt i panna.
Eller som en hälsosam, lågkalorivariant av pytt i panna.
Synd.
Jag har 40 eller 50 rödbetor kvar i landet.
Recepttips, någon?

Lögn och förbannad dikt

I min kokbok står det att hemgjord majonnäs håller 1-2 månader i kylskåp.
Nog att den gör...
Jag gjorde majjo för två dagar sedan och den är redan slut.

Det är min arm också.
Och elvispen ligger i en låda 16 mil härifrån.

Tillbaka på jorden

Meh, vad är det med min tajming?
Den dagen när jag var mallig över att jag kunde springa 10 minuter - då hade Lisa på Onekligen sprungit en mil!
Och igår, när jag för första gången i mitt liv sprungit 30 minuter i sträck - vem är det då som sommarpratar?
Helen Ripa.
Helen jävla Ripa!
Som har tagit guld i Paralympics.
Hur imponerande känns 30 minuter jogging i snigeltempo efter det?
Inte så värst.

Skryt

Den som inte står ut med skamlöst självförhärligande och oblygt egenberöm bör sluta läsa precis nu.

Den här tjockisen kan springa 30 minuter!
Fatta!
30 minuter utan att stanna.

Jag gissar att det är dags att förvandla detta till en blogg full av träningstips och kostråd.
Eller kanske inte.
Ni vet säkert redan hur man grillar revbensspjäll och steker bacon.
Och hur svårt är det att packa upp en brieost?
Ni kan det va?

Tja, då har jag väl inte så mycket att lära ut.
Istället har jag en fråga.
När blir det där springandet kul?