Måste byta rollmodell

Jag har egentligen ingen riktig koll på The Big Lebowski, men ibland känns det som om jag har the Dude som min rollmodell. Tänk: slapp och sluskig.

Nu har jag varit det lite för länge. Igen.
Det börjar liksom hopa sig uppdrag här.
Saker som faktiskt måste fixas.

I morgon måste jag vara en ny människa.
Helst en rasande effektiv sådan.
Jag tänker...?
..och här uppstår problemet.

Jag kommer fan inte på en enda rasande effektiv människa som jag kan föreställa mig att jag ska vara i morgon.
Det enda som dyker upp i huvudet är Gandhi - men att sittstrejka (vilket är ungefär allt jag kommer ihåg från filmen. Jag såg den faktiskt på gymnasiet och tydligen har resten trängts undan av viktiga schlagertexter.) kommer nog inte att lösa mina problem på jobbet. Jag misstänker att varken kunderna eller min kollega kommer att bli nöjda med den lösningen.

Har ni några smarta tips?

Tolk önskas

När man helt plötsligt får seriöst lårskav av ett par mysbyxor som man lallat omkring i under flera år - då känns det som om kroppen vill säga en något.

Frågan är bara vad?

Vill den att jag ska köpa nya kläder?
Sluta flänga runt i trädgården och sätta mig i en stol och dricka saft istället?
Byta tvättmedel?
Äta bacon?

Jag fattar ingenting.
Jag tycker att det är öppet för flera olika tolkningar.

Uppe med talgoxen

Blå himmel, sol och 8 minusgrader.

Jamen, då trivs vi väl.

Salvian är lite frostnupen. Men helt ärligt, hur mycket salvia använder man egentligen?

Småfåglarna har fått mat, någon kvadratmeter sly blivit röjd, elden sprakar i brasan, ett fönster har blivit putsat och en massa ved har lagts upp på tork.

Strax efter nio!?

Jag misstänker att jag blivit utbytt mot någon annan. Det här låter inte som jag. Men jag klagar inte.

Jag var skittrött på mitt gamla jag.

Så här ser folk aldrig ut i Lantliv

Men i vår. Då minsann, ska jag skrida runt i trädgården iförd blommig klänning, angorakofta och hatt.

Ni har redan märkt det, va?

Det är fredag!
Och nu gör det faktiskt inte något att solen skiner.
Jag har shoppat loss på trädgårdssajterna och nästa vecka ska det minsann dyka upp fröer. Här ska det odlas allt från vattenmelon till superstark chili. Och massor av squash förstås!
Och rödbetor, morötter, salladslök, jordgubbar, sallad...

I teorin alltså.
Vad som verkligen väljer att faktiskt överleva i mitt trädgårdsland är ju något helt annat än mina tidiga vårfantasier.

I min fantasi skrider jag även omkring i trädgården med en fin korg där jag försiktigt lägger ned de späda grönsaker jag varsamt lirkat upp ur jorden. Snygga kläder har jag på mig också, förstås.
I verkligheten brukar jag ha träningsbyxor med duktigt mycket knän, lila foppatofflor och någon ful urtvättad t-shirt på mig när jag slåss med myggorna och brutalt sliter upp några morötter. Den där korgen finns inte heller. Grönsakerna hamnar i en blå hink av plast.

Men än så länge är det en evighet tills jag måste tampas med verkligheten.
Så påminn mig inte.
Låt mig vara i la-la-land lite till.

Himlen är oskyldigt blå

Men det är bara ett lömskt trick.
För luften är uppenbarligen full av ondsint pollen.

Nu vet jag inte om jag är sjuk eller allergisk.
Elände.
Man vill ju veta vad man gnäller över.

Så nu tänker jag sitta här och vara tjurig.
Ni andra kan ju gå ut och njuta av våren, glo på krokusar, vända ansiktet mot solen och vad ni nu håller på med. Jag tänker inte komma ut och leka.

Little spa of horrors

Det här var nog det roligaste jag läst på länge. Nu har jag faktiskt visserligen varit exakt just där och gnuggat mig med is, försökt se avslappnad ut i den 25 centimeter djupa poolen och känt mig fånig i eldrummet. Men jag tror att texten är lika rolig även om man inte varit där.

Spa är liksom inte min grej, riktigt.
Tro mig, jag har testat.

Den här historien utspelar sig dock på ett helt annat spahotell för mer än tio år sedan. Jag var där med mitt dåvarande företag som passade på att bjuda till rejält med hur mycket behandlingar som helst. Bara att välja och vraka. Dag två hade jag hunnit bli doppad i lera, insvept i sjögräs och alger, knådad och ganska uttråkad. Vad skulle jag göra nu då?

Noppa ögonbryn och färga ögonfransarna?
Ja men, varför inte.
Mina glesa ögonfransar behöver all hjälp de kan få.

Så jag lallar in i ett behandlingsrum, blir tillsagd att ta av mig min badrock eftersom halsmassage ingår, blir placerad på en handduk i något som kan ha varit en tandläkarstol, och får en stor handduk lagd över mig.
Jaha.
Men aj!
Jag har alltid trott att jag har ganska glesa ögonbryn. Men fan vad många hår hon rycker bort. Hundratals. Och från ställen där jag aldrig har märkt att jag har ögonbryn...
Och vartenda litet strå gör ap-ont, eftersom de tydligen har avgrundsdjupa rötter som troligtvis går ner en bit i hjärnan. Det är i alla fall den enda rimliga förklaringen jag kan komma på till det som händer sedan.

För sedan ska det färgas.
Nu ser jag ju ingenting, men jag misstänker att det som kletas på de sorgliga resterna av mina ögonbryn och på mina ögonfransar är färg av något slag.
Nu ska jag bara blunda och slappna av.
Jag får inte öppna ögonen.
På 15 minuter.

Under tiden ska ögonbrynsnopparterapueten (jag är inte helt säker på att jag har full koll på terminologin här. Men ni fattar!) gå och göra något annat. Men vänlig som hon är frågor hon om jag vill att hon ska titta till mig några gånger under tiden.
Nej, det behövs inte, svarar jag.
Eftersom jag uppenbarligen är en idiot vars tankeförmåga är påverkad av att ha fått hårstrån brutalt amputerade direkt ur hjärnbarken.
15 minuter utan att behöva småprata (jag är verkligen, verkligen inget bra på att prata med folk som petar på mig - tandläkare, frisörer, massörer, you name it.) låter helt ljuvligt. Att den enda underhållningen som bjuds är själfull musik av meditationskaraktär är jag helt beredd att leva med.

Så hon går.
Och ungefär 2 minuter senare börjar det svida i ögonen.
Rejält!
Riktigt jävla rejält.
Så där så att det rinner tårar okontrollerat utmed kinderna.
Och jag får inte öppna ögonen!
För vem vet - då kanske jag blir blind.
Jag är väldigt rädd för att bli blind!
Och nu börjar det kännas som om färgen håller på att tränga in i hornhinnorna och skrynkla ihop dem till gammalt pergament. (Okej, jag blev lite dramatiskt där, kanske.)

Uthärda i 13 minuter tills terapeuten kommer tillbaka?
Kommer inte på fråga.
Jag håller ju på att bli blind, ju.
Något måste göras.

Nu uppstår vissa problem.
1. Jag är iförd trosor och handduk.
2. Jag har ingen aning om var min badrock kan befinna sig.
3. Jag får inte öppna ögonen.
4. Jag är inte riktigt säker på var jag själv befinner mig. Allt jag minns är att jag gick genom en ganska lång och öde korridor för att komma till behandlingsrummet.
5. Jag har absolut ingen aning om var man kan tänkas hitta personal.

Föreställ dig nu att du är en helt vanlig hotellgäst som råkat komma lite vilse på vägen till hotellets gym/matsal/reception/whatever. Nu verkar du ha hamnat i en avstängd del av det stora och lite öde hotellet. Dina steg ekar och du smånynnar kanske lite för dig själv för att övertyga dig om att det här inte är obehagligt alls. När som helst kommer du att hitta rätt.

Plötsligt öppnas en dörr och ut sticker en blek famlande arm.
Armen följs av en lika blek kropp invirad i något som kan vara en svepning. De bara fötterna klafsar mot golvet när figuren stapplar ut ur rummet. Men värst är ansiktet. Där det borde sitta ett par ögon finns bara svarta hål och svarta strimmor färgar figuren långt ned på halsen.

Hallåååå, hallååååå. Är det någon där...?

Att den stackars hotellgästen inte flydde skrikande är en prestation.

För övrigt blev jag inte blind.
Bara svullen runt ögonen.
Jag var tydligen lite allergisk mot fransfärgen.

Och för övrigt är jag ändå tveksam till hela spagrejen.
Om nu alger, tång och lera skulle vara så himla bra för utseendet, så borde väl marulken vara betydligt snyggare?