Nu är det krig!

Nu har det hänt igen.

Min dammsugarslang har blivit uppäten av möss. 

Nej, så klart inte i stan. Där finns det visserligen orimligt mycket dammråttor, men hittills har jag inte sett några möss. Som tur är. Men på landet... invasion. Och det enda de verkar äta är dammsugarslangar och toalettpapper. Det här måste stoppas! Jag har inte råd att hålla på att köpa nya dammsugarslangar stup i kvarten.

Nu blir det gift, fällor, saker som väsnas och om inget annat hjälper tänker jag kidnappa grannens katt. 

Till slut...

För två år sedan beklagade jag mig över vårt jävla tjuvsamhälle. Mest för att ingen verkade vilja stjäla min fula cykelhjälm.

Men nu har det hänt. Plötsligt.

Tyvärr var det inte bara hjälmen som försvann. Cykeln var precis lika borta. Och det var ju lite trist. Den hade jag kunnat tänka mig att behålla.

Så. Ny cykel skulle alltså inhandlas. Och bråttom var det. Vilket jag anser vara den enda rimliga förklaringen till att jag drabbades av en sekunds tveksamt omdöme. 

"Är det inte lite trist med en svart cykel" frågade jag mig själv.

"Jo, det finns ju en massa andra festliga färger" svarade tydligen en liten outforskad del av min hjärna. 

Så, nu cyklar jag omkring på en babyblå cykel iförd en ÄNNU fulare hjälm. Som ett rullande tivoli.

Jag borde verkligen veta bättre än att lyssna på mig själv.

Things that make me go: ööööh va?"

Det finns ganska mycket tomma lokaler i innerstan där jag jobbar. Den ena butiken efter den andra packar ihop och slår igen. Eftersom jag är ungefär lika intresserad av shopping som av att lära mig integralkalkyler så är det inget som gör mig direkt upprörd personligen.

Men.

När det öppnar nya ställen som verkar ännu mer orimliga än integralkalkyler så blir jag lite nervös.

Det är så så SÅ rosa

Om jag har fattat grejen rätt så ska man betala 299 kronor för att få gå in där och ta selfies bland en massa färglada saker av plast. Man kan tydligen klä ut sig i pastellfärgad tyll och färgglada peruker också. Kanska kan man även äta glass. Just det sista kan jag visserligen sympatisera med. Men resten?

När blev sådant normalt?

Det känns som om jag råkat somna och nu plötsligt vaknat 10 år senare. Som en lätt svullen Rip van Winkle. Och den referensen gjorde ju inte saken bättre. Jag har förlorat kontakten med nutiden!

Jag har inte känt mig så gammal sedan en expedit på NK trodde att jag var min kollegas mamma.

Grym filmidé

 Eller, jag har kanske inte riktigt hela storyn klar för mig. Men jag har en svinbra titel.

Sover med kylklampar

Based on a true story. 

Är det nån som har numret till Kevin Costner?

Bara för att bevisa min tes

Snigel (som har kommenterat, inte någon slemmig trädgårdsmarodör) gillar inte persilja.

Det gör inte jag heller så där värst.

Så gissa hur den växer...?

Snart lika stor som en rhododendron.

Bilden är från förra veckan. Sedan dess har den blivit ungefär dubbelt så stor. Vilket kanske är rimligt eftersom jag aldrig vill ha persilja till något.

Jag kan uppenbarligen bara odla äckliga saker. 

Synd ändå.

Bra för självförtroendet

När salladslöken växer två mm i veckan och kräver motljus för att ens kunna upptäckas och bara 18 av 300 morotsfrön har grott, då är det himla skönt att ha en växt som man kan lita på.

Sqashen levererar! Som vanligt. Den såddes samtidigt med salladslöken men har meterlånga blad och har redan börjat producera grönsaker. Åt den första i en sallad igår.

Synd att de inte är så himla goda, bara.

Kålrötterna växer också bra faktiskt. Så klart. De är ju också bara lagom goda.

Om jag vill bli en lyckad odlare ska jag alltså satsa på äckliga grönsaker?

En egen avokadoodling?

Aubergine?

Kan det vara ett framgångsrecept?

Vilka grönsaker gillar ni inte? Har ni några tips?

Världens mesigaste krämpa

Hur har jag burit mig åt för att få en fotvårta när jag knappt varit utanför mitt hem de senaste fyra månaderna? Och absolut inte barfota.

Ett mysterium! Av den helt spännande sorten, tyvärr. Jag lär inte bli Sveriges nästa deckardrottning av att nysta upp denna gåta.

Mitt i trampdynan sitter den dessutom så att det gör ont varje steg jag tar. Inte tillräckligt ont för att jag ska halta, utan bara precis tillräckligt för att vara irriterande. Som om jag trampade på en väldigt, väldigt liten sticka.

Så himla mesigt!

Inte ens jag kan tycka synd om mig för en löjlig grej.

Och då är jag ändå proffs på just detta.

Bah. Jag antar att jag får sitta och vara sur för att det regnar istället.

Det är accepterat va?