I går var inte dagen då jag upptäckte det härliga med att springa.
Det var inte heller dagen då min kropp plötsligt fick ett lyckorus av endorfiner.
Istället var det dagen då jag frös, flåsade som en lungsjuk hundraåring i en stairmaster, fick lite ont i en tå, blev omsprungen av spänstiga 70-åringar och hade lika tråkigt som vanligt.
Men vi fick lite bättre tid än vi brukar.
Typ 30 sekunder bättre än vår näst bästa tid som vi fick i augusti.
Konditionen går ju inte framåt med stormsteg precis.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag brukar försöka ha som målbild att jag är en gasell de få gånger jag springer. Det går sådär.
Men du kommer ju ut! Det är jättebra gjort! Ju!
Mycket fin målbild. Dock har jag väldigt, väldigt svårt att se mig som en gasell. Jag är mer av en giraff - de ser inte heller ut att vara gjorda för att springa.
Skicka en kommentar