Måste jag byta bloggnamn?

Idag fick jag en inbjudan till en medicinsk studie. Jag hade blivit slumpmässigt utvald för att testa broccoligroddars effekt på blodsockerhalten. 

Kul, tänkte jag. 

Läs den meningen igen! Något säger mig att det är dags att fundera över hur uttråkad jag egentligen är just nu. Kul? På allvar? 

Nå, så kul skulle vi tydligen ändå inte ha det. Jag hade för lågt BMI för att få vara med. Så nu är jag sur för det istället. 

Det får ju finnas gränser för snålandet

Tulpaner måste väl ändå räknas till livets nödtorft?

Hur ska man annars överleva februari?

För övrigt har jag varit förkyld och legat i soffan och tittat på Melodifestivalen. Det borde jag ha låtit bli. Mello alltså, soffan är det inget större fel på.
Jag borde tittat på tulpanerna istället.

Februari då

Det här är bara inte kul.

Jag har inte lust med någonting alls just nu. 

Jobba är jättetråkigt och det enda ätbara som finns på mitt kontor är hundgodis. Jag säger inte att jag har funderat på att äta dem, men jag kan berätta att de luktar skumt. De ska innehålla anka, men i så fall är det nog fötterna. 

Mest har jag läst. Till exempel den här boken.

Den tycker jag kanske inte nödvändigtvis att ni ska läsa. Den innehåller en helt orimligt kapabel mördare som uppenbarligen kan spåra vem som helst hur enkelt och snabbt som helst, men det stör mig inte något värst.

Den innehåller också extremt mycket våld, men det stör mig inte heller så mycket.

Här finns även en två meter lång mördarmaskin till man, med pärlörhängen, som biter och sliter sönder sina offer, men ändå verkar kunna gå omkring på gatorna utan att bli efterlyst eller igenkänd, men jag kan leva med det också.

Vad jag däremot inte kan leva med är att folk viskar stup i kvarten. Vem fan viskar? Jag viskar möjligtvis när jag är på bio. (Något jag för övrigt gärna rekommenderar andra biobesökare att prova, någon gång. Det skulle uppskattas. Idioter!) Men i den här boken verkar folk viska helt utan biobesök, eller annan rimlig anledning.

Men jag kanske bara är sur för att det är februari? Så kan det också vara.

Ibland får man kämpa...

... för att fortsätta tro att man är normalsmart.

Snålmånaden fortsätter. Igår slog jag i och för sig på stort och betalade 5 kronor för en kopp kaffe på snickerikursen, men det var faktiskt nödvändigt. För koncentrationen. Man vill ju inte såga av sig någon kroppsdel bara för att man råkar bli lite ofokuserad.

Företagets pengar har jag däremot inte lovat att snåla med. (Och min revisor ägnar förhoppningsvis sina arbetsdagar åt vettigare saker än att läsa bloggar.) Så i går gick jag och handlade två kilo godis till ett projekt vi hittat på.

2 kilo geléhjärtan.

Bara geléhjärtan. Inget annat. Trots att det naturligtvis inte hade märkts någonstans om jag även hade handlat choklad, turkisk peppar, kolor eller skolkritor. Alltså goda grejer. Som jag hade kunnat äta.

Jag avskyr gelégodis.

Men nu har jag massor. För det blev så klart ett halvt ton över.
Äckligt gratisgodis är ju direkt deprimerande. Och man blir ju inte gladare när man har sig själv att skylla. Inte alls faktiskt. Den här gången känns det inte ens rimligt att skylla på Joe Labero. Det är fan jag som varit dum.
Avskyr när det händer.

Bruna bananer - mitt bästa spartips

Har du inte varit sugen på bananer trots att du verkligen tänkt att "nu minsann ska jag börja äta mera frukt"? Har du några riktigt bruna, mosiga bananer som ligger som en klase dåliga samveten och sabbar din snygga inredning och påminner dig om dina tillkortakommanden?
Då har jag ett jättebra tips.

SLÄNG DOM!
(och baka en helt vanlig sockerkaka om du är sugen på något gott till kaffet)

För banankaka kan vara det äckligaste bakverk som någonsin uppfunnits. I stället för att ha lite dåligt matsvinnssamvete över tre bananer, har jag nu dåligt samvete över bananer, smör, ägg, mjöl, mjölk, socker och ströbröd.

Aldrig, aldrig mer.

Fredagsfrillan

Har ni sett att Underbaraclara har listat februariuppgifter?

Nu kan jag ju fortfarande inte få in bilder från mobilen, men jag kan ju alltid beskriva min fredagsfrisyr för er. (Att skriva om snålandet är uppenbarligen rätt trist det handlar ju mest om vad jag inte handlar. Som ryggbiff till exempel. Det köpte jag inte igår. Istället lagade jag egen ärtsoppa. Slut på snålrapport.)

Åter till frisyren. Den har utvecklats. Nu ser jag ut som en kombination av en tjeckisk hockeyspelare från 80-talet och trollet Plupp. Färgen är fortfarande 50 shades of plåt. Om det inte varit snålmånad hade jag gått och klippt mig, nu får jag nöja mig med mössa. 

Äntligen - januari är slut

Nu verkar det visserligen inte finnas några helt säkra bevis för att januari bestod av 78 dagar, men visst kändes det så? Fast om det verkligen hade varit 78 dagar borde jag väl hunnit med lite mer i mitt städa-rensa-röj-projekt. Om vi ser till det, så verkar januari istället ha varit... 3 dagar?

Nåja, några saker blev gjorda. Myrorna fick några kassar med prylar, soprummet fick ovanligt många besök och jag har faktiskt skaffat ett kort så att jag kan åka till tippen och lämna grejer. I teorin alltså, jag har inte riktigt gjort det ännu. Nu vänder vi blad och går vidare.

Februari alltså. Värsta månaden. Hur överlever man den då? Jo, tydligen genom att späka sig som en himla puritan. Av oklar anledning bestämde jag att februari skulle bli min snålmånad. Jag ska inte köpa någonting som inte är helt nödvändigt.

Och billig mat ska det lagas förstås.
Typ linser och ... tja, andra billiga grejer. Det var ett tag sedan jag var student, jag har liksom hunnit  glömma vad man brukade äta. Är dock ganska säker på att jag aldrig åt linser. Minns mest att vi drack öl rätt ofta.

Något säger mig att detta inte kommer bli min roligaste februari någonsin.

Vad gör ni för att överleva februari?