Målfoto

Vi klarade det! Vi har överlevt februari ännu en gång. 

Jag tror att den är där borta. Våren! Snart är vi framme

Jag vet inte hur ni firar detta. Men jag sittdansar till We are the champions. Imorgon flyttar våra nya kontorsgrannar in, så jag passar på att bete mig. Sedan får jag väl försöka agera som en normal vuxen människa ett tag tills de har anpassat sig till livet här på vårt kontorshotell. Man vill ju inte att de ska flytta ut direkt.

Mög

Här hade jag egentligen tänkt ta en bild på allt gammalt mög som på något underligt vis samlats i min lada. Där tycks varje sak som "kan vara bra att ha" hamna för att sedan aldrig användas. Gamla verktyg, kartonger, slangar, rep, hinkar, brädbitar, påsar, nästan rena presenningar, väldigt smutsiga presenningar, tjärpapp och bitar av markduk. Men eftersom jag inte befinner mig på landet så gick ju inte det. 

Men det betyder förstås inte en total brist på oförklarligt mög. Sådant samlas både hemma, på jobbet och i min dator.

Vad tror google om mig egentligen?

Man läser ju varje vecka om hur internets algoritmer hela tiden fintrimmas för att överösa oss med personanpassade reklambudskap. Jag kan bara säga att google har helt fel uppfattning om mig. Det företaget verkar inte förstå mig över huvud taget. 

MÖG!

Matlåda

Se där! Ett ämne som jag faktiskt borde kunna skriva något om. Matlådor är ju min grej. Jag har ALLTID med mig matlåda om vi inte ska ut och äta med kunder. 

Dagens låda såg ut så här.

Borde jag pyntat med persilja? Det borde jag nog.

Ser kanske inte så mycket ut för världen, men denna rotfruktspytt med halloumi smakar betydligt bättre än det mesta från Findus och Dafgård. Framför allt tillsammans med en sås på lite majonäs, gräddfil, chipotlepasta, honung och en gnutta salt. (På allvar: den där chipotlepastan är beroendeframkallande) Ett liv utan sås är inte värt att leva om ni frågar mig.

Eftersom en lunch i våra kvarter kostar 129:- så sparar jag ju hejdlösa mängder pengar på detta. En låda från Findus kostar väl ca 25:- så den jämförelsen känns ju inte alls lika rolig. Jag sparar ju bara 11-12 kronor på att låta bli att köpa sådana. Men det blir pengar det med.

Dessa sparade pengar verkar mestadels gå åt till frön, såjord och växtlampor för ögonblicket. Japp, det är dags igen. Snart dyker det upp späda små blad, rangliga tomatplantor och annat helt ointressant i en blogg nära dig. Ja, jag menar den här. Nu har jag varnat.

Marin

Så klart att jag blandade ihop datumen. Vad är det med min hjärna egentligen? Hur svårt ska det vara att läsa en lista och fatta när man ska skriva om vad? Jättesvårt, tydligen.

Igår skulle jag skrivit om "Marin". Jaha. Då får jag väl skriva om det idag istället. Tyvärr har jag precis lika lite att skriva om marin som jag hade att skriva om mod. Hur ska man ens tolka det? Som mörkblått eller kanske som hav. Båda?

Mina morgonrockar

Här hänger det mest använda av mina marinblå plagg. Min vintermorgonrock. (Den vita är för sommarbruk.) Den har jag på mig exakt varje dag på vinterhalvåret. Ofta orimligt länge. Bästa och bekvämaste plagget ever. Hade gärna haft morgonrock på arbetet också, men det anses väl inte vara helt comme il faut ens på ett rätt avslappnat kontorshotell, gissar jag. Lite synd ändå.

Havet ja. Nu kom jag på något med havet som imponerar på mig. Mareld!

Helt ickeimponerade dansk vik på dagtid

Förra sommaren var jag i Danmark och övertalades att nattbada. Det hade jag inte gjort om inte en av mina kompisar hade ropat att det var mareld. Då var jag ju tvungen. Trots att det var betydligt kallare än önskvärt. Det gick inte att ta kort på, men såg ut ungefär så här.

Mycket imponerande dansk vik på natten

Mod

Mod alltså. Jaha, vad ska man skriva om det då? Jag är verkligen inte en modig människa. Snarare något av en fegis.

Fast det har förstås sina fördelar. Det krävs verkligen inte mycket för att jag ska känna att jag har varit modig och duktig. Det kan räcka med att jag tar bilen till ett ställe dit jag aldrig kört tidigare. (Nej, jag gillar inte att köra bil något vidare värst, nej.) Eller att jag testar ett träningspass som jag aldrig gått på förut. (Ja, det är ett under att jag någonsin testar nya saker.)

Här är en bild på det modigaste jag gjort den senaste tiden.

En rishög stor som en Friggebod

Den där sekunden då det säger WHOOOSH och en fyra meter hög eldslåga slår upp är min adrenalinnivå på topp. Någon minut senare brukar hjärtat vara på väg tillbaka till sin vanliga rytm när jag inser att jag inte heller denna gång kommer att sätta eld på hela trakten. Men läskigt är det.

Den dag jag tar tag i min rädsla för biltvättar och faktiskt kör igenom en sådan, kommer jag att känna mig som... hmm... Batman kanske. Det är den töntigaste superhjälte jag vet. 

Mitt i veckan

Om man inte nödvändigtvis måste arbeta precis när alla andra arbetar så kan man gå på bio mitt på dagen, mitt i veckan. Jag kan verkligen rekommendera det. Gott om plats och Zara Larsson och hennes gelikar (alltså människor som tycker att man ska prata på bio) är absolut inte där.

Nu har vi sett den här.

Massor av Oscarsnomineringar, men alltså... jaha?

Den var annorlunda. Fast nästan all film jag ser nu för tiden är ganska annorlunda. Bortsett från Avatar, som utan tvekan var exakt som jag väntade mig, har jag i år sett en film från Bhutan och en från Sydkorea. Och då har jag inte ens varit på Filmfestivalen. 

Går ni på bio? Jag hade nog inte varit på bio på 15 år när jag och min kollega började smita iväg och titta på film på arbetstid. Ett av våra bästa beslut faktiskt.

Måndag

Jaha, så var det måndag igen. Vad står på agendan idag, då?

Inte mycket. Men jag har i alla fall hunnit träna veckans första pass. Det 9:e sedan jag började träna igen. Om det var svettigt? Jo, det kan vi väl säga. Gjorde det ont? Jajamen! Höll jag på att trilla omkull? Såklart! Orkade jag hela passet? Inte en chans! Men att träna på arbetstid gör det i alla fall lite mer uthärdligt. Det är ju inte så kul att jag vill ägna min fritid åt det precis.

Mer då? Tja detta var tydligen måndagen då jag fotograferade min lunch.

Orimligt stor portion 

Det var tydligen även en måndag då jag hade med mig en alldeles för stor portion mat. Precis som i stort sett varje dag. Min hjärna verkar inte förstå att lunchlådor inte nödvändigtvis behöver fyllas till bredden. Det händer inget farligt om man lämnar lite luft i lådan. Vad som däremot händer om man envisas med att äta upp allt man tagit med sig är att man hamnar i MATKOMA. Varenda jäkla dag.

Man skulle kunna tro att detta är en vana man borde kunna bryta. Men i så fall skulle man tro fel. Tydligen.

Man saknar inte kon

Nackdelen med att ha två olika bostäder är att saker man behöver väldigt ofta befinner sig på en helt annan plats än där man själv råkar vara.

Som nu. Det skulle faktiskt ha varit ganska skönt att kunna snöra på sig mina grova vinterkängor istället för att riskera livet på vägen till jobbet iförd antingen träningsskor eller snygga tunna boots med glashala lädersulor. Men nej, Vinterkängorna står prydligt i en annan hall, 16 mil härifrån. Jag saknar dem. 

Så istället för att utsätta mig för livsfara utomhus har jag ägnat dagen åt att förbereda min hall för antingen ny färg eller en festlig tapet. 

Det kan väl knappast bli värre va?

Jag är verkligen inget vidare bra varken på att måla eller tapetsera. Men om jag börjar sakna den där tapeten så måste jag verkligen misslyckas på ett fullkomligt katastrofalt sätt. Allt utom en granatattack måste ju bli en förbättring, eller hur?

Mys

Så här såg det ut när jag klev utanför dörren i morse.

Jo, det var fint. Lovar! Det syns bara inte när jag fotograferar.

Och det var ju mys.

Eller, det hade varit mys om jag hade bott i någon annan stad än Göteborg. För här kommer den fina vita snön inom några timmar förvandlas till grått slask med glashala fläckar av is. Vilket gör att det är förenat med livsfara att vistas utomhus.

Fast det är klart. Det är fredag! Bara jag klarar mig hem så kan jag sedan med gott samvete barrikadera mig i soffan med filt, äta goda saker och förtränga att det någonsin kommer en måndag. 

Helg! Bästa myset näst efter långhelg och semester.

Morot

Min talang för odling är tyvärr inte alls i paritet med mitt intresse för odling. Det blir sällan som jag tänkt mig. För det mesta gror bara 30 procent av alla frön jag petar ner i jorden och de små plantor som kommer upp kan ibland bara skönjas i motljus. (Ja, jag talar om dig salladslöken)

Men ibland blir det fel åt andra hållet. 

Finns det någon hungrig elefant i närheten?

För övrigt verkar även min mobil tycka att min talang för fotografering är något tveksam. Eftersom jag är en vuxen människa utan influenser-ambitioner är det inte ofta jag tar bilder av min mat. Men ibland händer det ju. Vilket min mobil tydligen har uppmärksammat. 

Nyss presenterade den ett litet bildspel med namnet "Läckerheter genom åren". Där visades visserligen några maträtter men också en bild på innehållet i min soptunna och bilden nedan.

Åh, vilken läcker komposthink, den måste
visas tillsammans med smäktande musik.

Mössa

Jaha, dags igen att ta hjälp av Underbara Claras februari-rubriker. Kanske kan det få mig att börja blogga igen? 

Tyvärr är det ju en fotoutmaning, vilket kanske inte är riktigt min grej. Jag har synnerliga utmaningar på det fotografiska spektrat. Vilket bland annat blivit uppenbart när jag tvingats fotografera ute hos kund och ett flertal gånger glömt att ta bort linsskyddet. Som sagt, utmanad.

Men varför skulle jag låta mina begränsningar begränsa mig? Då skulle jag ju aldrig få något gjort. Så här kommer en bild på min mössa.

Förra vintern hade jag en snyggare mössa. Den lyckades jag tyvärr tappa i skogen. En annan gullig mössa tvättades i lite för hög värme och blev en skål av filt, lagom för ett litet svenskt äpple. Så nu får jag skylla mig själv och gå omkring i den här varianten som inte är direkt smickrande. 

Men vad gör det? Det är februari, så det är för det mesta mörkt när jag vistas utomhus. Och utomhus har jag för det mesta cykelhjälm ovanpå mössan (vilket inte alls ger stilmässiga poäng).

Jaha då var vi igång. I morgon ska jag tydligen fotografera en morot. Grattis, det blir något att se fram emot.

Förebild

Dalai Lama?

Nej jag har ingen bild på honom. Det får bli en bild på min diskho istället.

Före

Idag har jag nämligen ägnat massor av tid åt små projekt i nervös väntan på att jag skulle få komma och titta på en  ny lägenhet. Eller ny är den ju inte. Den är nog närmare 100 år. Men ny för mig. 

Så, skulle den vara fin? Skulle grannarna vara galna? Skulle 30 kvadratmeter mindre yta kännas pyttelitet?  Skulle den ha limegröna väggar? Kakel i orange? 

Alla dessa frågor. Men kan ju bli nervös för mindre. Alltså skrubbade jag diskhon.

Efter

Nu har jag varit och tittat på lägenheten. Den hade kakelugn. Jag tror jag tar den.

Förlåt

Det tycks inte hjälpa hur många gånger jag ser curling på tv, jag verkar bara inte kunna fatta varken poängräkning eller själva spelet.

Kanske beror problemet på att jag inte kan låta bli att fokusera på helt fel saker. Som det imponerande med att de varken ramlar över eller sparkar undan någon av de curlingstenar som redan ligger och skräpar på isen. Eller det fascinerande faktum att ingen verkar sträcka sig trots den där fullkomligt onaturliga ställningen de har när de släpper iväg stenen. Jag skulle kanske klara av att göra det en gång utan att skada mig allvarligt - de håller på i timmar.

Men himla kul med ett guld till Sverige. Det var vi säkert värda. Gissar jag. Fattade inte så himla mycket av det jag såg. Men ändå. GULD! 

Formstark

Jag är inte riktigt säker på hur jag ska tolka detta tema. Design? Så skulle det kunna vara. Det är i varje fall inte ett ord som passar in på mig.

Jag är inte i form och jag är inte stark just nu. 

Men jag kan göra "tranan".

Onekligen en form. Men stark?

Att stå på ett ben på en sten, göra tranan och samtidigt försöka fotografera min skugga skulle kunna vara det minst meningsfulla jag gjort det senaste året. 

Det hade kunnat vara det... om jag inte hade fått ytterligare ett krav från Telia. Som fortfarande skickar odokumenterade krav till min man trots att jag varit i kontakt med dem tre gånger och skickat in en dödsfallsanmälan. De kontakterna har uppenbarligen varit de minst meningsfulla sakerna jag gjort, eftersom de tydligen fortfarande inte kan få in detta i sina system.

Jag är lite trött på Telia. Märks det?

Fransar

Det här var inte lätt. Fransar är inte min grej.

Det hade varit väldigt kul att ha ögonfransar, men det hade jag knappt innan cellgiftsbehandlingarna. Och de ynkliga strån som växte ut efteråt är inte ens värda att måla. Det ser bara konstigt ut. 

Inte ens mina mattor har fransar.

Men till slut kom jag på att jag ju har "magiska filten".

En tunn, gles filt som inte väger någonting alls. Men som ändå värmer orimligt mycket. Att dra den över sig i soffan är ett osvikligt knep för att somna framför teven.

Och just där tog allt jag hade att skriva om fransar slut.

Från fönstret

 Det här är utsikten från ett av mina fönster.

Är det konstigt att jag helt låter bli att titta ut genom det här fönstret under februari? Det ser ju ut som om jag bor vid en kompost. Egentligen är det en rabatt med buskar som är riktigt fina på försommaren. Det finns till och med en magnolia där någonstans.

Men nu är det som sagt februari. Och ingenting i Göteborg är fint i februari. Den här gången är det inte ens mitt fel att bilden ser ut som skräp. Det är februaris fel! 

Fusk

Det här är mitt bästa fusk.

Att ta en bild varje gång jag bokar tvättstugetid. 

Med tanke på min ytterst begränsade minneskapacitet har detta inneburit något av en revolution för mig. Inga fler missade tvättstugetider. Ingen handtvätt i badrummet för att ha något rent att sätta på mig. 

Först hade jag tänkt ta en bild på innehållet i min sminkväska. Men det fusket gör verkligen inte på långa vägar lika stor skillnad i mitt liv. Tyvärr inte på mitt utseende heller. 

Från en vän

Årets första dag tillbringade jag med att lägga pussel tillsammans med en kompis. Lagom sysselsättning efter en sen om än inte särskilt blöt tillställning.

Sedan dess har hon hållit mig med pussel. När jag lagt ett byter hon ut det mot ett nytt. Hur snällt?

Eller, jag tycker ju inte riktigt så hela tiden. När jag glor på tomteluva nr 300 och för trettiofemte gången testar den på samma ställe. Då kan det hända att hon bara är aningen mer poppis än den där kompisen som gav mig ett träningsprogram för folk som ville lära sig springa. 

För övrigt måste väl pussel vara något av det mest meningslösa man kan ägna sig åt? Men samtidigt är det ju vilsamt, långsamt och meditativt. Och dessutom helt kalorifritt. Man kan ju inte äta något onyttigt samtidigt för då blir det fettfläckar på pusselbitarna. 

Gör ni något lika meningslöst?

Fat

Fat? På allvar? Jag har verkligen ingenting att säga om fat. Och mina trista beigebruna stengodstallrikar från ikea gör sig verkligen inte på bild. 

Men jag kan väl visa ett exempel på något annat fult jag har hemma. I porslin. Som jag typ älskar för att det är så fel.

Tillåt mig presentera hushållets mest bisarra skål. Den ser ut som en aladåbform på små grisfötter, men uppenbarligen tyckte inte designern att det räckte utan kände att den även behövde en dekor av rosor på både in- och utsidan. Samt guldkant! Jomen! Hur ska man kunna låta bli att gilla sådant.

För övrigt har jag fått mitt livs första ryggskott. Och det var ju inte ens hälften så roligt som jag har trott. Ska kroppen hålla på och börja med sådant nu? Det hoppas jag inte. Den får fan ta och skärpa sig.  

Fåfänga

Om det står ett oräkneligt antal sådana här krukor i mina fönster?

Det står ett oräkneligt antal sådana krukor i mina fönster, ja.

Eftersom jag varje åt drömmer helt fåfänga fantasier om att i år är året då jag ska lyckas med något annat än squash. Dessa drömmar brukar grusas redan i april för att sedan bli till sand under sommaren när möss, rådjur, älgar och fåglar ger sig på det som eventuellt får för sig att växa. Utom squashen då. Den klarar sig från allt.

Men jag är faktiskt lite mallig över min lösning med de små skyltarna. Ja, det är förhatliga plastsugrör. Men jag hade dem redan. Och jag lovar att inte åka ut till havet och slänga dem i vattnet när de tjänat ut som påminnelse om vad jag har försökt odla.