Och här skulle det varit en bild på de sorgliga resterna av mina sju, extra höga, proppfulla bokhyllor. Men jag är på landet och tydligen går det inte att ladda upp bilder nu. Jag skyller på Otto och mitt vedeldade internet.
Uppdaterat
 |
| Allt som är kvar efter alla rensningar |
Även under perioder när vi bråkade (läs tonåren) kunde vi alltid prata om böcker vi läst. För båda läste vi jämt. Ibland bra böcker, ibland kioskdeckare. Jag är kanske inte direkt mallig över att jag fortfarande minns namnen på Nick Carters vapen (Wilhelmina, Hugo och Pierre) men jag har ett extra gott öga till andra som också vet.
Böcker fanns med från början till slut. Hon läste för mig när jag var liten och jag läste för henne under hennes sista timmar. Böcker var tröst och trygghet. Det är det fortfarande.
3 kommentarer:
Vi var den familj som lanade mest pa biblioteket. Alla läste jämt (och löste korsord). Jag kommer fortfarande ihag den lilla fyrkantiga "boken" med mjuka omslag som mamma läste för mig när jag var liten "Lena hade manga dockor, ingen plats att ha dem pa, var gang mamma sade städa, blev det svart kan du första". 60-tal. Det känns som 100 ar sen, och nu föds ungarna med en telefon i handen. De vet inte vad de gar miste om.
/Annika
Det är 100 år sen min mor föddes. Hon lär ha varit duktig i skolan och fick hoppa över en klass vilket innebar att hon slutade ett år tidigare än jämnåriga nån gång på trettiotalet. Sen blev det inte mer skola utan hushållsbestyr för hela slanten. Läsandet inskränkte sig möjligen till den obygdens politiska föreningens bokutgåvor. Det var dom böckerna som jag fick tag på när biblioteket hade stängt på sommarlov. Såna här billighetsupplagor i mjuka pärmar som man sprätte upp bladen på allt eftersom man läste. Jo en del var olästa innan jag fick tag på dom. Rätt många var högtravande o hade svårsmälta ideal från 30- o 40-talet. När biblioteket öppnade igen kändes det som en förbättring och standardhöjning. När min mor inte bestyrade själv så försökte hon lära barnen om hushållsbestyr, teori och praktik. Fast det fick ett lite brått slut så småningom. Men då hade vi i alla fall lärt en hel del.
Annika - jag älskar bibliotek. Där hade de gärna fått sprida min aska när jag dör. Om det inte hade blivit så dammigt alltså. Men i princip.
Botant - de där böckerna kommer jag ihåg. De som sprättades upp. Vi hade flera sådana i våra bokhyllor. Jag kan fortfarande minnas hur sidornas mjuka, lite luddiga kanter kändes mot fingertopparna.
Skicka en kommentar